0 Läs mer >>
En dag i studion kom rektorn för arkitektur förbi och sa att han visste vad jag höll på med. Jag?! ... fattade ingenting. Jo kaniner och hoppning svarade rektorn. Hur kunde han veta de undrade jag. Jo tydligen hade Gary som hämtade mig på flygplatsen berättat det för honom. Gary hade tydligen blivit väldigt imponerad av det här med kaninhoppning och tittat på massa filmer på youtube på detta fenomen. Praktiskt taget alla som jag berättar för om kaninhoppning här blir väldigt förvånade att det ens finns, hur det ens funkar. Nu har det spridit sig ännu mer vad min hobby är. En kompis från Alnarp berättade att där var några kanadensiska människor som sa att de kände en som höll på med kaniner! Jepps det var Gary och Barbera som nu åkt till Sverige som att föra vidare vad min fenomenala hobby är. Där ser man!
 
Antar att jag kommer vara Rabbit-girl livet ut, var jag än kommer i världen :)
 

Rabbit-girl

0 Läs mer >>
Idag fick jag göra något efterlängtat. Skypa med Hanna och Retzina! Inte helt säker på om Rettan kände min närvaro men jag kände definitivt hennes. Längtar tills jag kan burra in ansiktet i hennes mjuka päls och låta henne slicka min hand igen, men så länge så får skype gå bra.
 
 
 
 

Skype

0 Läs mer >>
Saknar min älskling så det skär i hjärtat ibland... :,(
 

Kungis

0 Läs mer >>

Det var med långsamma hopplösa steg, rödsprängda ögon och saltglänsande kinder som vi bar honom i den klarröda skokartongen på den lilla skogsstigen. Lådan kändes dubbelt så tung än vad han vägde när han levde. Inget ord behövde sägas, vi visste var vi var på väg. Till den platsen vi gått många gånger innan i ungefär likadant skick för att säga farväl till en älskad liten vän. Platsen var inte sig lik som när vi valde att det var här våra älsklingar skulle få sin sista vila. Då var det en fridfull skogsglänta med tall och gran som man hittade till om man svängde in från cykelvägen vid rätt lyktstolpe, den med lite röd färg sprejad på sig. Nu kunde man precis skymta stolpen bakom järnvägsvallen som nu låg där det lilla skogspartiet legat tidigare. Vallen som för oss fått betydelsen av en gravhög.

Vi hade tre tunga dygn bakom oss. Redan på tisdagsmorgonen var han inte sig själv, han ville varken röra på sig eller äta. Vi hade gjort allt som stått i vår makt under dessa dagar för att få vår fina att bli bra igen. Ett helt apotek för nödsituationen hade införskaffats, juicer och smoothies, critical care, parafinolja, miniform, fortimel, a-fil och frukter. Var och varannan timme såg vi till att han fick något i sig och att han rörde på sig, det innebar mer än ett heltidsjobb. Ont i magen och spänningshuvudvärk fick man själv av oron man kände inom sig. Varje morgon höll man andan med rädsla att man sett sin vän i livet för sista gången. Veterinärer ringdes upp och rådfrågades och när vi åkte dit hade vi knappt något hopp kvar, men kom tillbaka igen med ännu en blandning att ge honom lättade för att inte det värsta hänt ännu. På fredagsmorgonen hade han tollat, något vi väntat på hela veckan. Men vår gamle man var sliten och trött, han ville inte svälja det vi gav honom och han var lealös och vinglig i kroppen. Nu skulle han bara få sitta och vila i sin älskade trädgård som han vaktat så uppmärksamt i hela sitt liv, som han har sprungit på varenda kvadratmeter av flera gånger, som han har gjort oändliga glädjeskutt på, som han har jagats på för att han lyckats hitta en väg ut ur rastgården och som han har tjuvparat Retzina på som blev en helt fantastiskt fin kull.

Så mycket lycka denna kanin har skänkt oss och så många minnen. Vår egna lilla grabb med en vildkanin till far som fick födas upp med flaska för att hans mor gick bort alldeles för tidigt. Vår stolthet som visade att vildkaninbarn visst kunde, där charmen och att det var något visst med just honom inte gick många människor förbi. En timme efter vår senaste gemensamma koll på honom låg han livlös i sin bur, han hade somnat in, han hade lämnat oss, han var död. Kroppen var fortfarande mjuk och varm och ögonen öppna. Det var över, intensivt kämpande i hopp och förtvivlan i oro och sorg för att det man fruktade inte skulle ske. Det som har fått ögonen att tåras vid bara tanken, bara tanken att inte ha sin finaste hos sig var oumbärlig.

Han låg på en bädd av hö i lådan, en morot och en liten bukett blommor fanns där också. En bukett med vilda blommor la vi sedan ovanpå, det var trots allt från det vilda som vi fått honom. Vi fyllde igen graven med våra bara händer, sedan stod vi där stilla, kanske uttittade av tågresenärerna som åkte förbi. En nyfiken blick uppifrån vallen fick vi också, men som försvann lika snabbt. Han kanske trodde att vi gömde en skatt och det gjorde vi ju också. Att något som inte betyder något för någon kan betyda allt för någon annan. Även fast vi stod där med stilla tårar som aldrig ville ta slut nedstrilande från kinderna och ett brustet hjärta för att man mist någon man älskade så högt så kände man sig ändå lyckligt lottad. Det fanns bara en och kommer alltid bara att ha funnits en Kungen, för ingen kommer någonsin vara som honom, och han var vår. Vi har fått äran att möta hans blick alla dagar, vi har fått ge honom sin favoritmat, vi har fått tävla honom i kaninhoppning, vi har fått hans kärlek.

 

Älskar dig Knug, så många gånger jag sagt dem orden till dig, så många gånger du har fått göra mig glad genom att jag bara fått titta på dig, världen är inte sig lik utan dig, saknar dig så…

 

R.I.P Epadalens Kungen 2004-06-12 ~ 2012-08-24

Tungt

0 Läs mer >>
I och med att jag fick extra tid igår när vi kom hem så tidigt från exkursionen så fick jag ett infall att cykla till djuraffären som ligger ute på vischan utanför Lomma. Den djuraffären är så bra! Stort utbud av massor med grejer. Där kan jag gå runt länge och titta på saker. Hittade massor som jag skulle vilja köpa till gerbilerna. Synd att de har så liten bur bara.. Det blev ett springhjul av trä, chinchasand och mat till dom. Sen cyklade jag hem igen :P

Cykeltur

0 Läs mer >>
Ja jag har kvar gerbilerna.. Jag blir väckt varje natt för att de är uppe och håller låda men de är ändå goa och söta :)
Så de får stanna, så får man se helt enkelt vad som händer.

Mössen

0 Läs mer >>

SM

0 Läs mer >>
Astrid fick en fin begravning. Jag och Hanna körde ner till stället där våra andra kaniner ligger begravda och hittade ett ställe intill där Asse kunde vara. Vi gjorde ett hjärta av kottar och gjorde en blomsterbukett av växterna vi hittade, lite visset och barr med det blev vackert! Vi höll en tyst minut, pratade om fina minnen och grät en skvätt.. Söta lilla Asse, som vi saknar dig!

Imorse när jag skulle mata kaninerna skar jag två stora morötter i sex bitar som vanligt. Det var inte förrän jag var ute hos kaninerna som jag kom på att jag numera bara behöver fem bitar. Jag rastade ninerna i rastgårdarna, en stod tom. De har vårkänslor och Kungen såg till att han gäng rymde två gånger. Jag var nere i källaren när mamma skrek att det var massa kaniner hon inte kände igen i trädgården, pappa tillade att där var en vildkanin också. Då fick jag eld i baken, jag tänkte att mamma nog bara var förvirrad och inte kände igen kaninerna som var på rymmen men hade högre tankar om pappa att han faktiskt skulle känna igen Kungen. Men ack nää, båda mamsen och pappsen var förvirrade. Hur kul skulle det inte sett ut om trädgården invaderades av massa tamkaniner som inte var våra + vildkanin! Dom har inget logiskt tänkande mina kära päron hehe..

Ninerna fick städat till sig och nu ekar Asses bur tom. Snart ska Betty få flytta in i hennes del också. Härligt i alla fall att man kan vara ute nu utan att behöva gå in och värma sig med jämna mellanrum, kändes ovant.

Tomt

1 Läs mer >>
Torsdagen den 10 Mars 2006 satte jag, Hanna och våra mammor oss i bilen för att ge oss ut till Skånes mitt. Körde till Höör, ut på landet, mitt i ingenstans kändes det som. Vägarna blev smalare och smalare ner till gården som vi skulle till, dessutom var inte sista biten plogad. Såklart körde vi fast i snön och fick bli hjälpta loss av en traktor. Väl framme blev vi först introducerade till en helt annan kanin än den vi hade tänkt att vi skulle köpa. Vi fick i alla fall med oss rätt kanin hem, kaninen som vi fick billigare bara för att hon inte var lika fin som sina föräldrar, men för oss var hon världens finaste: Hasselbos Astrid.

Detta var första dagen vi fick lära känna Astrid. En go, mysig, kelig, social, klumpig och hur söt kanin som helst! När hon sprang lös i trädgården följde hon efter en var man gick. Hon älskade att bli klappad på pannan och tryckte sig mot handen. Vi hade hoppats att vi hade skaffat en kanin som skulle bli duktig på att hoppa men nää det var inget för Asse. Vi gav Astrids karriär en ärlig chans, men varje tävling slutade med att man lättare räknade vilka hinder hon klarat än vilka hinder hon rivit. Jag höll på att svimma första och enda gången hon gjorde ett felfritt lopp i Boarp. Hon tyckte ändå det var spännande att följa med och hon försökte alltid, trots sin osmidiga kropp och öronen som hängde och slängde framför ögonen. 

Jag var ute med Astrid i koppel i trädgården en härlig sommardag. Vi hade uppe vår lilla minibassäng ca 40 cm hög. Helt plötsligt tar Asse ett jättesrång ner i poolen, ner i vattnet och simmar. Såg väldigt kul ut! Hon fick också sex underbara ungar tillsammans med Midgårdsolens Oden där vi har kvar fina Nikolaus Kopernikus, Koppe.

Idag är det den 10 Mars 2011, fem år sedan vi träffade vår lilla guldklimp. Exakt fem år senare har hon lämnat oss.. Mamma ringer mig 7.15 till Lomma och säger att Astrid håller på att dö. Hon hade tappat aptiten en aning de senaste dagarna och nu var hon försvagad och låg ner stilla. Hanna och Helene är också där, de tre står vid Astrids bur och ser henne ta sina sista andetag och jag i telefonen. Vi fyra som tillsammans hälsade på henne för fem år sedan säger nu hejdå till henne en sista gång. Nu är hon borta...


Älskar dig sweeite!

1825 dagar

0 Läs mer >>
Ångrar inte en sekund, en krona eller en bensindroppe att jag kom hem till ninerna för dom är de bästa som finns <3
Koppes grova nallebjörnskropp, Astrids mjuka päls, Bettys snabba tempo, Retzina som vill vara med överallt, Brusans puffande nos och Kungen som  hoppar upp i knät och borrar in sig i min famn, sweetiepies!

Höst

0 Läs mer >>
Jag är tillbaka i Ängelholm igen. Efter att ha pluggat intensivt hela dagen med grupparbetet sedan Tisdagsfik med Halloweentema och sedan filmvisning. Sen körda jag hem där det blev några sushibitar, spaghetti och köttfärssås och glass. Nice att komma hem även fast jag lämnade stället för Lomma redan igår morse :P

Anledningen till att jag kommer hem är kaninerna. Hanna åker till Rom imorgon så då ska mamma jag och ta hand om dom framöver. Men jag ska åka till Växjö i helgen så kommer inte kunna ta hand om dom då, så istället ska jag ha en kanindag imorgon och skämma bort dom ordentligt. Hoppas det inte regnar... men är stor risk för det tyvärr.

Ta ansvar

0 Läs mer >>
Har haft skypemöte med Skåneskaninhoppares finfina styrelse!
Sen blev det eftersnack och vi började skicka bilder till varandra.

Så här kommer bilder på galna kaninhoppare. Jag kanske kan förstå varför inte en större andel av sveriges befolkning är kaninhoppare, man måste vara lite extra ordinärt speciell för att vara det ;)

Kaninhoppare