Barndomsminnen
Innan jag glömmer måste jag skriva av mig om lite som jag kom att tänka på för någon dag sen. Vi
hade en jättebra föreläsning av en lärare/proffesor (vet inte vad han betecknas som), han berättade hur viktigt det är att ha sitt förflutna med sig, eftersom det innehåller massor med erfarenheter och insperation ända bak i barndomen. Ofta när man börjar på något nytt så tänker man att man ska lägga allt sitt förflutna bakom sig (ett Timon och Pumba måtto kom jag på) men som sagt så finns det mycket värdefullt i sin bakgrund. han beräättade om minnen från sin barndom som hade med landskap att göra.
Helt plötsligt kom jag på massa saker vad man verkligen uppskattade som barn i landskapet. Där man hade de bästa lekarna var ju utomhus. Det absolut bästa stället var Bergen. Okej egentligen var det bara en kulle (eller jordhög kanske beskriver det bättre) där naturen hade fått växa fritt med högt gräs och stigar gjorda av oss som sprang där upp och ner som i en labourint på kullarna. Vi barn såg de här kullarna som berg stora som i alperna och bara fantasin satte gränser om vad man kunde göra där.
Bredvid Bergen var det en stor åker på på åkern fanns det en träddunge, där vi hade blivit förbjudna av våra föräldrar att gå ner i för att där nere var "kvicksand". Det man såg framför sig då var ju kvicksande på Super Mario vilket ledde till att jag aldrig vågade gå nära (feg som jag var...) Men detta var också ett spänningsobjekt, där var ju alltid personer som ville visa sig modiga och gå nära träddungen. Så många minnen man har därifrån, från att göra utgrävningar efter dinosaurieskelett, leka tagen, bestiga berg, picknick och bara ligga ner och titta på molnen. Idag finns inget av detta kvar. Bergen är utplattade och på åkern finns nu en massa byggda hus. Synd att de barnen som bor i området nu inte får uppleva den fria natur och landskap som vi fick. Nu har de en asfalterad basketbollplan där istället, inte lika fantasirikt precis...
En annan sak jag kom att tänka på var när vi gick i skolan, typ första klass, så fick vi i uppgift att i en grupp om fyra välja ut ett träd på skolgården som skulle va "vårt". Vi skulle rita av det. Min grupp valde en stor fin bok som stod precis vid ingången till skolgården. Vår grupp tog det här med "vårt" träd ganska seriöst, jag tror vi namngav det och så gick vi ofta dit och hälsade på vår fina bok. Den blev som en vän. Fatta vilken katastorf det blev när det bestämdes att trädet skulle rivas! Vi kämpade för vår kära boks överlevnad men tyvärr utan större resultat...
Jag tycker än idag inte om när träd fälls. Det är så synd att ta bort ett träd som stått där i kanske flera 100 år, man känner verkligen saknad efteråt och det går ju inte att ångra sig heller. Nu förstår jag ju dock att ibland måste man fälla dåliga träd, men det är hårt ändå.
