justodoit

Det var med långsamma hopplösa steg, rödsprängda ögon och saltglänsande kinder som vi bar honom i den klarröda skokartongen på den lilla skogsstigen. Lådan kändes dubbelt så tung än vad han vägde när han levde. Inget ord behövde sägas, vi visste var vi var på väg. Till den platsen vi gått många gånger innan i ungefär likadant skick för att säga farväl till en älskad liten vän. Platsen var inte sig lik som när vi valde att det var här våra älsklingar skulle få sin sista vila. Då var det en fridfull skogsglänta med tall och gran som man hittade till om man svängde in från cykelvägen vid rätt lyktstolpe, den med lite röd färg sprejad på sig. Nu kunde man precis skymta stolpen bakom järnvägsvallen som nu låg där det lilla skogspartiet legat tidigare. Vallen som för oss fått betydelsen av en gravhög.

Vi hade tre tunga dygn bakom oss. Redan på tisdagsmorgonen var han inte sig själv, han ville varken röra på sig eller äta. Vi hade gjort allt som stått i vår makt under dessa dagar för att få vår fina att bli bra igen. Ett helt apotek för nödsituationen hade införskaffats, juicer och smoothies, critical care, parafinolja, miniform, fortimel, a-fil och frukter. Var och varannan timme såg vi till att han fick något i sig och att han rörde på sig, det innebar mer än ett heltidsjobb. Ont i magen och spänningshuvudvärk fick man själv av oron man kände inom sig. Varje morgon höll man andan med rädsla att man sett sin vän i livet för sista gången. Veterinärer ringdes upp och rådfrågades och när vi åkte dit hade vi knappt något hopp kvar, men kom tillbaka igen med ännu en blandning att ge honom lättade för att inte det värsta hänt ännu. På fredagsmorgonen hade han tollat, något vi väntat på hela veckan. Men vår gamle man var sliten och trött, han ville inte svälja det vi gav honom och han var lealös och vinglig i kroppen. Nu skulle han bara få sitta och vila i sin älskade trädgård som han vaktat så uppmärksamt i hela sitt liv, som han har sprungit på varenda kvadratmeter av flera gånger, som han har gjort oändliga glädjeskutt på, som han har jagats på för att han lyckats hitta en väg ut ur rastgården och som han har tjuvparat Retzina på som blev en helt fantastiskt fin kull.

Så mycket lycka denna kanin har skänkt oss och så många minnen. Vår egna lilla grabb med en vildkanin till far som fick födas upp med flaska för att hans mor gick bort alldeles för tidigt. Vår stolthet som visade att vildkaninbarn visst kunde, där charmen och att det var något visst med just honom inte gick många människor förbi. En timme efter vår senaste gemensamma koll på honom låg han livlös i sin bur, han hade somnat in, han hade lämnat oss, han var död. Kroppen var fortfarande mjuk och varm och ögonen öppna. Det var över, intensivt kämpande i hopp och förtvivlan i oro och sorg för att det man fruktade inte skulle ske. Det som har fått ögonen att tåras vid bara tanken, bara tanken att inte ha sin finaste hos sig var oumbärlig.

Han låg på en bädd av hö i lådan, en morot och en liten bukett blommor fanns där också. En bukett med vilda blommor la vi sedan ovanpå, det var trots allt från det vilda som vi fått honom. Vi fyllde igen graven med våra bara händer, sedan stod vi där stilla, kanske uttittade av tågresenärerna som åkte förbi. En nyfiken blick uppifrån vallen fick vi också, men som försvann lika snabbt. Han kanske trodde att vi gömde en skatt och det gjorde vi ju också. Att något som inte betyder något för någon kan betyda allt för någon annan. Även fast vi stod där med stilla tårar som aldrig ville ta slut nedstrilande från kinderna och ett brustet hjärta för att man mist någon man älskade så högt så kände man sig ändå lyckligt lottad. Det fanns bara en och kommer alltid bara att ha funnits en Kungen, för ingen kommer någonsin vara som honom, och han var vår. Vi har fått äran att möta hans blick alla dagar, vi har fått ge honom sin favoritmat, vi har fått tävla honom i kaninhoppning, vi har fått hans kärlek.

Älskar dig Knug, så många gånger jag sagt dem orden till dig, så många gånger du har fått göra mig glad genom att jag bara fått titta på dig, världen är inte sig lik utan dig, saknar dig så…

R.I.P Epadalens Kungen 2004-06-12 ~ 2012-08-24