justodoit

Alexander brukar säga til mig att jag väldigt ofta pratar om när jag var liten, att jag nästan varje dag har en historia att dra appropå någonting från min barndom. Och ja.. min barndom står mig fortfarande väldigt nära, det var en underbar tid som betyder mycket för mig fortfarande. Det är ofta bra minnen som kommer tillbaka till mig och jag erkänner att jag är väl en ganska nostalgisk person till typ alla bra minnen jag kommer ihåg. Jag funderar också på relationerna man har haft när man växte upp som man nästean helt eller helt har tappat kontakten med nu. Personer som betyder väldigt mycket för en ännu fast man aldrig träffas längre. Väldigt synd och tråkigt kan jag tycka, men det är väl så det blir många gånger. Man växer ifrån varandra kan inte vara bästisar på samma sätt längre. Även om det antagligen många gånger är livets gång att man inte håller kvar vid alla sina relationer man haft så har jag sedan några år tillbaka mestämt mig mer att inte släppa kontakter så lätt längre. Det är något värdefullt som man måste ge en chans till att bevara. Ibland märker man att det inte finns något intresse efter ett tag av antingen den mig själv eller den andra och då får man låta det gå. Men att i alla fall inte låta det rinna ut i sanden och sedan känna att något gått förlorat. Kanske jag någon gång tar upp kontakten med mina gamla bästisar, tror säkert att vi skulle ha det jättekul tillsammans igen, i alla fall den gången. Men samma som förr blir det inte. Även om barndomen står mig nära och har påverkat hur jag är nu känner jag att jag har utvecklats som person (tur det) och vuxit upp (såklart) och det är väl det som gör att man inte längre har samma relation som man hade förr heller till sina kompisa man hade när man var liten om man inte har fortsatt att umgås. Men barnasinnet sitter i alla fall kvar, så allt sitter det en del i mig kvar ändå.